skulle vara på jobbet klockan tio i morse så jag blev väckt av klockan strax efter åtta. mobilen blinkade. lovisa hade skickat ett låttips under natten, tame impala - feels like we only go backwards, men jag har lyssnat den på tidigare så skickade tillbaka let it happen och skrev, den här är också jättefin. öppnade instagram. tredje inlägget uppifrån, svart kvadrat med vit text från bowies officiella konto.
glanced att the first sentence, expecting another note on blackstar. hjärtat stannade. hjärnan avfärdade med att det inte var möjligt. vände sig i magen på mig, i felt sick, like pulled under water. kunde bara vända mig om och stirra på den post-it jag satt upp bredvid sängen bara någon vecka tidigare. keep your electric eye on me, babe. ripped the blanket over my head and cried out in sorrow. stapplade ut i badrummet, satte på varmt varmt vatten och duschade i hjärtesorg. cried my eyes out, let it all go down the drain with the remains of my last hair dye. red.
all i have is my love for these angels, these heroes, people grander than me, to strive for, and so when they die one by one, earth and life becomes smaller, emptier, lesser by eternities. the grief i was struck by this morning was from a complete and ultimate part of me leaving my life by gunshot.
i've pondered my every thought of him trice for this post and right now im just numb. a lot of people are writing smarter and more interesting things about him today, i've read two truly magnificent articles already, but i cant get through this day not publishing anything. i guess what i want to say is, im not okay. im crying today and probably tomorrow too. and im greatful to eternity for the fact that i got to be alive at the same time as david bowie.
im not ready to say goodbye. i love you.
Kom ihåg uppgifter
Mail (ej synlig):